Av Håkan Karlsson
Oktoberkrisen 1962
I ett antal tidigare blogginlägg (1, 2, 3) har det samtidsarkeologiska och kulturarvsorienterade projekt som författaren och Anders Gustafsson sedan ett antal år bedriver på Kuba presenterats. I korthet kan konstateras att projektet bedrivs tillsammans med arkeologiska, antropologiska och historiska kollegor från universitetet i Havana, och att det fokuserar på de materiella och immateriella lämningarna efter oktoberkrisen (1962) samt dessas kulturarvsaspekter. Arbetet har hittills varit koncentrerat till den före detta sovjetiska missilbasen vid Santa Cruz de los Pinos i regionen Artemisa på västra Kuba, men under det senaste året har projektet också börjat studera de två tidigare baserna vid El Cacho och El Pitirre i regionen Pinar del Rio på västra Kuba. Den 13–15 oktober 2015 deltog författaren vid det första symposiet om den kubanska revolutionens historia (i Havanna), samt den 24–25 oktober 2015 vid den åttonde vetenskapliga workshopen om missilkrisen och dess lämningar (i San Cristóbal). Vid båda dessa tillfällen presenterades projektet och dess resultat.
Fältinsatser vid El Cacho och El Pitirre
Under oktober 2015 genomfördes också fältinsatser i form av inventeringar efter materiella lämningar, samt intervjuer med boende vid de två tidigare sovjetiska kärnvapenbaserna vid El Cacho och El Pitirre i närheten av tätorten Los Palacios i regionen Pinar del Rio på västra Kuba. Detta arbete gav en rad intressanta resultat och här vill jag kort uppehålla mig vid den missilhangar som återfinns vid den före detta missilbasen El Cacho.
El Cacho är den bas som i amerikanska underrättelsesammanhang benämndes San Cristobal 1 och detta var den första bas som upptäcktes av det amerikanska spaningsflyget den 14 oktober 1962. Det är också foton från El Cacho som presenteras på den berömda bilden från sammanträdet i FN:s säkerhetsråd den 25 oktober 1962 där USA påtalade Sovjetunionens inblandning i utplaceringen av offensiva kärnvapen på Kuba. El Cacho och dess materiella kultur kan således sägas ha utgjort den tändande gnistan för missilkrisen.
Sammanträde i FN:s säkerhetsråd den 25 oktober 1962. (Bildkälla: National Security Archive, Washington, D.C.)
Hangaren vid El Cacho
Centralt på underrättelsebilderna från 1962 återfinns den hangar där missilerna skulle göras stridsklara genom ett sammanfogande av raketkroppen och den kärnvapenbärande stridsspetsen, samt där de i ett reglerat klimat skulle invänta att bli utkörda till avfyrningsramperna.
Missilhangaren i El Cacho på flygfoto från 1962. (Bildkälla: National Security Archive, Washington, D.C.)
I enlighet med den diplomatiska överenskommelsen mellan USA och Sovjetunionen, som avslutade krisen i slutet av oktober, skulle samtliga materiella konstruktioner på baserna förstöras. USA krävde att FN skulle övervaka detta på plats, men denna övervakning mötte ett minst sagt starkt motstånd från den kubanska regeringen och kom därför aldrig till stånd. I fallet med El Cacho blev missilhangaren därför stående intakt i samband med det snabba tillbakadragandet av de sovjetiska missilregementena i slutet av oktober.
Intressant i sammanhanget är att missilhangarerna som i augusti 1962 fraktades från Sovjetunionen (som en form av byggsatser bestående av halvmåneformade cementbågar) utgjorde en central materiell del av de missilregementen som överfördes till Kuba, men att i fallet med hangaren vid El Cacho fanns helt enkelt inte tiden för att plocka ner den och att ta den med sig. Den blev således kvar på plats och genom åren har den kommit att återanvändas på en rad olika sätt och för olika ändamål.
Missilhangaren i El Cacho idag. (Foto: Håkan Karlsson)
Åren närmast efter krisen användes den som bostad för en familj med tre barn, men från och med mitten av 1960-talet till och med 2010 kom den kubanska militären att använda området för den före detta missilbasen vid El Cacho för utbildning av specialförband, inte minst under 1970-talet för insatser i Angola. I detta sammanhang kom hangaren bland annat att fungera som lagerlokal, officersmäss och regementsmuseum. Då det militära användandet av platsen upphörde år 2010 beslöt de lokala myndigheterna att den existerande infrastrukturen skulle användas för att bygga upp ett centrum för naturturism. I detta sammanhang fungerar missilhangaren nu bland annat som samlingsplats och matsal.
Avslutning
Det pågående fältarbetet inom projektets ramar fortsätter således att bidra med olika specifika historier och berättelser förankrade i den materiella och immateriella kulturen. Genom sitt underifrånperspektiv kompletterar och bidrar dessa med mer detaljerade och mänskliga dimensioner till den övergripande meta-narrationen rörande krisen. Det blir i framtiden tillfälle att återkomma med fler blogginlägg om projektet och dess fortsatta arbete.
Håkan Karlsson är professor i arkeologi vid Institutionen för historiska studier vid Göteborgs universitet. Det aktuella inlägget har författats i samarbete med Javier Iglesias Camargo från universitetet i Los Palacios och Gloria M. Miranda från regionmuseet i Los Palacios.
